fredag 28 augusti 2009

Från tvål till kaffe

Vad har Jane Fonda och Lill Lindfors gemensamt? Båda har spelat huvudrollen i coola filmer som utspelar sig i rymden? Nej! Båda använder, eller har i varje fall använt tvålen Lux.

Lill är nog den av de två som har mest humor. Jag tänker inte på hur hon tappade kjolen i Eurovisionens schlagerfestival 1985, utan på hur elegant hon 1964 balanserade Lux-tvålen på axeln. Nio av tio filmstjärnor använder Lux, står det i båda annonserna. Man undrar förstås vilka skådespelerskor som utgör den tionde av de tio? Kanske de som istället nyttjar tvålen Palmolive? Låt mig gissa att Ingrid Bergman och Isabella Rossellini använde den tvålen. Palmolive har nämligen egenheten att den gör dottern väldigt lik sin mor:
När man nu med "facit" i hand - 45 år senare - kan konstatera att Jane och Lill har behållit sin ungdomlighet, så måste väl erkännas att Lill-Babs har lyckats nog så väl genom att dricka sitt eget hemläns, Gävleborg, livselixir. Det vill säga kaffe från Gevalia. Nybryggt kaffe doftar ju också underbart gott!
[Samtliga annonser ur Husmodern. Jane i nr 39 1964, Lill i nr 41 1964, "systrarna" i svartvitt i nr 34 1965, "systrarna" i färg i bilagan Husmoderns idéserie nr 5 (1965?) och Lill-Babs ur nr 49 1963 och nr 26 1965]

onsdag 26 augusti 2009

Från luktande Solidaritet till diskret doft av blommor

Tobak började odlas i Sverige på 1720-talet men rökning av tobakspipa omtalas redan 1629 då några studenter råkat i slagsmål efter att de "druckit tobak".
Innan det statliga produktionsmonopolet infördes i Sverige fanns en lång rad privata fabriker som tillverkade piptobak, cigarrer, cigaretter, tuggtobak och inte att förglömma det blöta snuset. En av dessa var P C Rettig & Co i Gävle. Där utbröt en facklig strid redan år 1900 som till slut ledde till att arbetarna startade en egen fabrik med namnet: Kooperativa cigarr- och tobaksproduktionsföreningen Fram i Gävle u.p.a. Därav kom det sig att Gävles arbetare kom att röka cigarerr med namn som Solidaritet och Karl Marx.
Genom årens lopp har många olika märken och produktnamn passerat revy, vem minns exempelvis cigaretten Aridja? Här i en annons ur Vecko-Journalen nr 21 1953:
Andra märken blev mer långlivade som exempelvis Borkum Riff som började säljas i Sverige 1962 och har varit en stor exportvara sedan 1968. Här en annons ur Motor nr 37 1967:
Ett äldre märke är Commerce som i sin ursprungliga form introducerades redan 1915, här i en annons ur Hem & Fritid nr 12 1974:

För att sätta eld på alltsammans behövs det tändstickor eller betydligt mer exklusiva attiraljer som exempelvis en Ronson-tändare, som till julen 1972 kunde inhandlas till det "facila" priset 56 kronor, vilket motsvar ungefär 355 kronor i dagens penningvärde. Här en annons ur Allt i hemmet nr 12 1972:
En annan cigarett som år 2001 fyllde 30 år kunde jubileras med en historisk bild från en av de s k Gärdesfesterna i reklamen, trots att tobaksreklam riktad till allmänheten inte är tillåten, men här ur branschtidningen Servicehandlar'n nr 4 2001:
Tobak kan vara gott att röka, men inpyrd rök luktar illa. Lukten var inget stort problem på sprayflaskornas tid: all oangenäm lukt och stank kunde man ju ta bort och ersätta med "diskret doft av blommor", här en annons ur Husmodern nr 41 1970:
Mera fakta om svenska tobaksprodukter och tobakshistoria finns här

måndag 24 augusti 2009

Från landsbygden in till stan

Röker man rak pipa, förmodligen stoppad med Greve Gilbert Hamiltons blandning, så är det väl också naturligt att man köper lantbruksmaskiner av märket Aktiv, från Westeråsmaskiner i Morgongåva? Här en annons ur Traktorjournalen nr 4 1959.

Tidningen Traktorjournalen - organ för rationell mekanisering startades 1956. Redaktör och ansvarig utgivare var Lantmästaren Stig Karlberg och som redaktionssekreterare fungerade Holger Carlsson - den förre nazistjägaren och medarbetaren i Ture Nermans tidning Trots Allt! som gavs ut under andra världskriget. 1968 slogs Traktorjournalen samman med tidningen Jord och Skog, men började från 1970 åter utges under namnet Traktorjournalen. Från 1985 till 1990 hette den Teknik i jord & skog då den uppgick i tidskriften Lantmannen.

Tidningen är ju en alldeles underbar läsning i dag, men man kan också förstå att den fyllde en stor funktion när den började ges ut. Mekaniseringen av det svenska jordbruket tog en enorm fart åren efter andra världskriget och framförallt vid mitten av 1950-talet. Statistiken talar sitt alldeles tydliga språk. 1937 fanns det i hela landet endast 9 009 stycken traktorer. 1951 var antalet 69 798 och 1954 uppgick antalet traktorer i Sverige till 107 458 stycken. Allt enligt SCB:s statistik. Ur samma statistik framgår också att antalet självbindare ökade från 70 912 stycken 1944 till 101 763 år 1951. Under samma tidsintervall ökade antalet skördetröskor från blygsamma 417 till 8 353. Till sist när det gäller statistiska uppgifter: Åren 1956 - 1957 inträffar en ganska märklig händelse när det gäller Sveriges befolkning. 1956 bodde det fortfarande fler svenskar på landsbygden, men sedan år 1957 har stadsbefolkningen varit i majoritet.

Här ytterligare några annonser för Aktiv ur Traktorjournalen:

Traktorjournalen nr 7 1958

Traktorjournalen nr 14 1959

Traktorjournalen nr 2 1957

söndag 16 augusti 2009

Från Morgongåva till Innsbruck

Sandströms skidfabrik var inte det enda företag som levererade produkter till olympiska spel. Så även Westeråsmaskiner i Morgongåva, som till vinterspelen i Innsbruck 1964 kunde bidra med två stycken Aktiv Snow Trac som tjänstgjorde i de olympiska slalom- och störtloppspisterna.

Enligt AB Westeråsmaskinerns och And. Fischer AB:s personaltidning Knivbladet, stod de två Snow Trac-arna för de bästa svenska insatserna i backarna! Aktiv var försäljningsnamnet för jordbruksmaskiner som tillverkades av Westeråsmaskiner och försåldes av And. Fischer. Aktiv Snow Trac utvecklades av den geniala konstruktören Lasse Larsson år 1954 och kom i serieproduktion tre år senare. Det unika med den här bandvagnen - eller snövesslan - var att den var försedd med vanlig bilratt istället för styrspakar, vilket gjorde den väldigt lättkörd. Drivkraften hämtades ur Volkswagens fyrcylindriga luftkylda boxermotor. Konstruktionen som helhet var oerhört slitstark och när tillverkningen upphörde 1981, var det inte på grund av olönsamhet genom andra tillverkares konkurrens, utan för att marknaden var mättad och för att Volkswagen slutade den europeiska tillverkningen av den luftkylda motorn. Här ett uppslag ur personaltidningen Knivbladet nr 1 1964:

I början av 1960-talet började Westeråsmaskiner att tillverka ett "mindre syskon" till Snow Trac, snöskotern Snow Tric. Tillverkningen av Aktivs snöskotrar och jordbruksmaskiner också för den delen upphörde 1989. På just en ljusblå Snow Tric åker Sten Ardenstam i väg på i slutet av filmen Sound of Näverlur:

lördag 15 augusti 2009

Från Tunnelgatan till Gusselbyvägen

Evert Sandin har kört tio vanliga Vasalopp och två "halv-vasor". Frågan är ju vad han åkte på för skidor? På skivan Ä bar tä ståk oppå från 1981 ser det dessvärre ut som om han åker på ett par Fisher! Jag som hade hoppats att en Sandin använde skidor som hette: Sund.. eller Sand..? Alltså Sundin-skidor eller allra helst skidor från Sandströms.

Bröderna Sandström startade sin skidtillverkning på Tunnelgatan 14 i Stockholm år 1910. Tre år senare byggde de en större fabrik vid Skanstull. Man fick stora order bl. a. från svenska armén. När så Skanstullsbron skulle byggas var fabriken ivägen och då beslutade man att helt enkelt flytta närmare virkesleverantörerna och 1941 byggdes en toppmodern skidfabrik i Lindesberg, närmare bestämt vid dagens Banvägen, men då hette det Gusselbyvägen (vad annars?)

Som skidproducent tillverkade Sandströms: längdskidor, slalomskidor, backhoppningsskidor och vattenskidor. Men det finns ju andra idrottsredskap som tillverkas av trä och sådana gjorde man också. Både bandy- och ishockyklubbor. Ishockyklubban Professional, började tillverkas 1958 och den användes av samtliga spelare i Tre Kronor utom Nisse Nilsson. Den klubban tillverkades i 100 000 exemplar om året då produktionen stod på topp.

En annan specialitet var spjut och diskusar som fabriken fick förtroendet att tillverka till samtliga olympiska spel från 1928 och framåt. Här omslaget till tidningen Frisksport nr 29 1940 med en bild av den amerikanska spjutkastaren Alton Terry med ett Sandström-spjut i handen. Bilden är från de olympiska spelen i Berlin 1936, då Alton med 67,15 meter slutade som sjätte man.

1965 såldes företaget till Jofa i Malung. Volvo köpte Jofakoncernen 1974 och året därefter nedlades tillverkningen i Lindesberg. Fabriken har dock få stå kvar - visserligen fasadrenoverad på ett bedrövligt sätt; nästan inga fönster - och där har nu flera föreningar sin verksamhet bl. a. King Cobra BK där man kan förvänta sig att möta Lindesbergs motsvarigheter till The Dude, Walter Sobchak, Donny Kerabatsos och Jesus Quintana.

fredag 14 augusti 2009

...och så tillbaka till Leksand och Rättvik


När man redan på långt håll kunde se Everts polisonger så visste man att dagens post var på gång. Evert Sandin var vid sidan om sjungandet och spelandet nämligen lantbrevbärare. Själv har jag lyssnat på skivan Helkul i Dalom (Telestar TRS 11076) ganska regelbundet ända sen 1973. På den skivan, som är från 1970, återfinns hans mest kända inspelning, den av Gärdebylåten. Den som någongång rattat in radio P4-Dalarna vet att den spelas där om inte varje dag, så åtminstone flera gånger i veckan.

Just den låten är inte min favorit, det är istället Gösta Såssers Fåsås-visan, där Everts sång ackompanjeras av svängande hammondorgel, knastriga trummor och en bumpande bas, musikerna körar också i bakgrunden och upprepar de två sista orden i varje sångrad. Fantastiskt!

Enligt baksidestexten på Helkul i Dalom kan man läsa: "Vardagen vid timmerhuggningarna i Fåsås fäbodar förgylls upp av drömmar om flickor. På lördagskvällen drar pojkarna fram mot byn. Det dansas med bl. a. Karin som enligt texten i Fåsås-visan har ymniga kroppsliga fördelar." Slutet av visan låter så här, och håll med om att Gösta Såsser kunde det här med rim:

Och vackra flickor det fanns i byn,
och när jag kom där fick jag en härlig syn.
På trappan ståndar en flicka då,
hon fick mitt hjärta att hastigt slå.

Hon heter Karin, ni alla vet
och hon är så mullig och så tjock och fet.
Med röda kinder och knollrigt hår,
så stora bröst och så tjocka lår.

Och vill ni veta vem som visan gjort?
Jo det är en gosse ifrån Färnäs ort.
Och han heter Gösta, en äkta mas.
Han älskar flickor och tar ett glas...

Här ett urval av Evert Sandins övriga skivor:

Attô (igen) (Telestar TRS 11103) från 1971:

Stora daldansen går (Viking VIM 4003) från 1973:


Ä bar tä ståk oppå (RCA PL 40231) från 1981:

onsdag 12 augusti 2009

Från Leksand till Tyskland

"Det krävs finess för att förstå det usla", det hävdade i alla fall filmskribenten Anders Sjögren i en artikel kallad Jakten på den försvunna kalkonen - eller bekännelser av en samtida skräpfilmsextremist, publicerad i decembernumret 1984 av tidskriften Chaplin. Sjögren hade kommit fram till sin slutsats genom att alludera Chandler och Strindberg som hävdad i nämnd ordning "att det krävs ett stort mått av vulgaritet för att det genuina konstverket ska ta form" och vidare att "det fordras bildning att förstå råheten". Eftersom jag själv gillar den här typen av film, så är det verkligen smickrande att läsa Sjögrens ord, för jag inser med ens att jag både måste ha en viss finess och en god portion bildning.
Förra året köpte jag en sådan kultfilm: Sound of Näverlur, som ursprungligen hade biopremiär i Leksand 1971. Den handlar om en svenskamerikansk astronaut som besöker sina förfäders hembygd Dalarna. Filmen sägs vara en satir över turistnäringen. Upphovsmannen är den inom dalafilmen tämligen kände Torbjörn Lindqvist, han som höll i kameran när Fäbodjäntan spelades in några år senare.
Helknasigt så det förslår är det och den helskånska Eva Rydberg som dalkulla...bara det! Filmen slutar med att huvudpersonen Stone Arden, spelad av Sten Ardenstam, åker i väg på en skoter hojtande: "Go home 'kullor', ni har näverlurat mig".
Musiken i filmen är intressant: traditionell dalamusik i form av Svärdsjö spelmanslag och Evert Sandin, men sen dessutom tung orgel och hårda trummor levererade av Hansson & Karlsson.

I en av filmens scener äter de mat runt ett långbord, det hela spårar ur i kladd med mat och en inte särskilt vågat avklädning. Jag misstänker dock att den scenen har inspirerat till matscenen i den här tyska IKEA-filmen, men där är allt skruvat flera snäpp ytterligare! Och frågan är om inte IKEA-filmen dessutom innehåller en viss reminiscens från Per Oscarsson då han besökte Hyland?

tisdag 11 augusti 2009

Från Östentorp till Woodstock


Varje gång jag hör Monica Zetterlund sjunga Povel Ramels geniala visa Den sista jäntan, så ser jag framför mig flickfotografen Pettersson, gestaltad av Janne "Loffe" Carlsson i tv-filmen Vem älskar Yngve Frej (1973), som sägs utspela sig i byn Östentorp, belägen någonstans mellan Malmö och Östersund.

Pettersson kommer från storstaden till landet där tiden står stilla eller snarare håller på att försvinna. Med sig har han sin flickvän och modell. I filmen spelad av Christina Stenius som för sentida tv-tittare kanske mest är känd som Lena Strid, hustrun till bensinstationsägaren Villy Strid i långköraren Hem till byn, som spelades in i 52 avsnitt mellan 1971 och 2006.

Så här låter texten som Monica sjunger:

"Mången sökt locka mej ifrå gammeldrängera
bort te sjangtila dagar bland mannekängera.
Ja minns två styckna som va här speciellt,
kamera å tält, döm va frå Fib-aktuellt.
Men då sa ja: Int vill ja fot'graferas i bara strumpera
bland alla klämmi stintor söm viser gumpera.
Nog för di löfte mej hyggligt me betalt
men de köster mera att chikanera...

Pål i Backen, krumme Nicke, Tjuvsta-Jon å Valentin i Gnet,
Skröppeltörparn, Måns me läppa å så han, vars namn je inte vet."


Några rader tidigare i texten avslöjas att den sista jäntan faktisk var den sista fäbodjäntan:

"Förr sprang ja runt te döm me mjölken frå sätrera.
Nu får ja hjälpa döm dra skäggen ur tetrera."

Den sista jäntan inleds också med en geografisk placering som är precis lika diffus som den om var Östentorp är beläget:

"Östan öm sträss å präss å västan öm krogera
vandrer ho här den sista jäntan i skogera."

Som väl kanske inte alla vet så hade Janne "Loffe" Carlsson en karriär som trummis innan han började skådespela, bl a en kort period 1967 i gruppen som skulle komma att bli proggruppen Träd, gräs och stenar som bl a spelade på de s k Gärdesfesterna i början av 1970-talet. Samma år, 1967 bildade Janne "Loffe" Carlsson tillsammans med organisten Bo Hansson tvåmannagruppen Hansson & Karlsson som spelade en helt instrumentell psykedelisk jazzrock. Deras kanske mest kända låt Tex Free hade till och med Jimi Hendrix på sin repertoar. De tre spelade förövrigt ihop några gånger i Stockholm.

Här omslaget till Jimi Hendrix's dubbel-LP Electric Ladyland från 1968:
Jimi Hendrix var ju också en av de artister som i dagarna för precis 40 år sedan uppträdde på den världsberömda Woodstockfestivalen, alla senare, stora musik- och rockfestivalers "urmoder". Den 15 till 18 augusti 1969 samlades uppemot en halv miljon människor utanför staden Bethel i staten New York. I staden Woodstock - där man ursprungligen tänkt sig evenemanget fick man inte tillstånd att vara. Alltsammans filmades och resulterade i en 184 minuter lång konsertfilm som släpptes på biograferna 1970. Själv såg jag den tre kvällar i rad i en nästan tom biosalong i Västerås en snöslaskig februarivecka 1987. En bild ur filmen Woodstock prydde omslaget på filmtidskriften Filmrutan nr 2 1970:

lördag 8 augusti 2009

Från Östtyskland till ett franskt kylskåp

En snabb titt i almanackan ger vid handen att vi just nu befinner oss mitt i rötmånaden. Det ger mig givetvis associationer till en svensk film från 1970 med titeln Rötmånad. Den internationella titeln var Dog days. I den filmen förekommer en Lindberg som det är betydligt mycket mer trevlig att vila ögonen på än på den gamla atlantflygaren, även om Christina delar Charles intresse just för flyg.

De här två filmbilderna från Rötmånad publicerades i Svenska Filminstitutets internationella tidskrift Film in Sweden nr 1/1971. Rollen som fotografen spelades förövrigt av Jan Blomberg.

Min egen roll som fotograf tog väl inte fart förrän jag som fjortonåring fick överta en vuxen bekants östtyska systemkamera Praktica och visst blev jag snabbt inspirerad att fotografera efter att ha sett den här bilden i tillbehörskatalogen som följde med kameran..

Apropå det här med rötmånad så vill jag avslutningsvis höja ett varnande finger! Försök att hålla lite koll på vad ni har i kylskåpet, så ingenting blir dåligt. Själv har jag den franske trummisen Jean-Marc Cerrone som föredöme. Det är en kille som har koll både på vad som finns i kylskåpet och ovanpå.

Här omslaget från en italienpressad skiva från 1977 med skivnummer: F 50377, från bolaget Malligator.
En av låtarna på den skivan låter så här:


Från Hylands Hörna över Atlanten

För dem som förfasade sig över buslivet i folkparkerna under 1960-talet och som slutat titta på den enda TV-kanalen efter det att Per Oscarsson i Hylands Hörna 1966 hade chockat hela befolkningen genom att prata om intima saker samtidigt som han skalade av sig lager efter lager av boxerkalsonger… Jag vad skulle man då roa sig med? Korsord förstås!

Alla ni som har bläddrat i en dagstidning från 60- eller 70-talet har kanske lagt märke till de flickbilder som brukar förekomma i korsorden eller förövrigt i tidningarnas marginaler och oftast helt utan påkommen anledning. Ett av de företag som tillhandahöll dessa bilder hette Text & Bilder och hade adress: Upplandsgatan 7 i Stockholm. Sin bildtjänst Flickan i hörnet startade de i februari 1966 och landets dagstidningar erbjöds vid starten följande fem bilder med tillhörande texter:

”FLICKAN I HÖRNET har låtit sig porträtterats i detta krumeluriga språng för att visa hur en av den kommande sommarens baddräkter ser ut. Det kan ju inte nekas till att man hellre studerar flickan än dräkten. Så kan det gå för mannekänger, då de är vackrare än plaggen, sedan får dessa vara i vilket material och mode som helst.”

”FLICKAN I HÖRNET har denna gång blivit överraskad på badstranden av en påpasslig fotograf just när hon satt modell för en beskedlig konstnär. Men ska sanningen fram så tror redaktionen att allt är arrangerat just för bildens skull; hon heter Irinia Demick och är filmstjärna i Hollywood. Hade hon varit filmstjärna i Frankrike undrar vi om inte handduken varit mindre. Men vad har cykeln på bilden att göra???”


”FLICKAN I HÖRNET är denna gång en mycket välklädd ung dam, kanske något underlig för att hon har en blomma i mun. Det brukar inte flickor ha – om de inte som i föreliggande fall är filmstjärna och ska dra intresset till sig. Namnet är Suzanne Pleshette, Hollywood adressen. Hatten är inte så dum, den heller.”

”FLICKAN I HÖRNET har i dag en mycket fatal blick, vilken förmodligen kostar många herrar en och annan liten självövervinnelse att släppa. Men så är ock hon filmstjärna, italiensk, vilket framgår av såväl figur som blick, och ganska känd. Rafaelle Carra heter hon, till den glädje det nu kan vara att veta det.”

”FLICKAN I HÖRNET har denna gång krupit upp i en stol för att hon ska se riktigt mysig ut. Det var i samband med att fransyskan Claudine Auger fick en ny filmroll i en fransk film av ’bondskt’ hårdslående slag mot George Hamilton. Den franska texten säger entusiastiskt att här kommer det en flicka som kan kasta både Bardot och Moreau på sophögen”

Det kallar jag formuleringskonst! Och visst blir man onekligen en smula nyfiken på i vilka filmer dessa filmstjärnor har medverkat?

Claudine Auger spelade rollen Dominique ”Domino” Derval i bondfilmen Thunderball (1965); precis som bildtexten berättar!

Rafaelle Carra medverkade i filmen Von Ryan's Express (1965), där Frank Sinatra spelade en huvudroll.
Suzanne Pleshette är mest känd för sin roll som Annie Hayworth i Hitchcooks The Birds (1963).
Irina Demick spelade bland annat hela sju olika roller i en och samma film: Those Magnificent Men in Their Flying Machines (1965).

En annan sådan storslagen man i flygmaskin var för övrigt Charles Lindbergh vars flygande hopp över Atlanten sägs vara ursprunget till namnet på dansstilen Lindy hop.

onsdag 5 augusti 2009

Från träkol till Lindy hop

Jag har läst någonstans att landets sista träkolshytta, den i Svartå kunde läggas ner 1966 eftersom de då hade ett tillräckligt stort lager av tackjärn för att förse landets sista användare, Pentaverken i Skövde, under ytterliggare två år. I Skövde inblandades det träkolssmälta tackjärnen i gjutningen för att uppnå någonslags seghet i B 18-motorernas motorblock. Pentaverken bytte förövrigt namn till Volvo Skövdeverken, redan 1961.

I början av 1960-talet fanns ju som bekant bara en TV-kanal. Kanske bidrog det till att befolkningen i högre grad roade sig på andra sätt. Det var väl betydligt fler evenemang i folkets hus och i folkets park och så var det exempelvis i huvudorten i den kommun där Svartå ligger, Degerfors. Där kunde det gå livat till när 1960-talet var ungt: först en bild som verkar väldigt "kinky" men är förmodligen från en "sansad" maskerad och sedan en bild är från ett uppträdande med två damer som tydligen kallades: "Baby Dolls", frågan är om de var lokala förmågor eller kända artister?

Från Degerfors kommer ju annars två lokala förmågor som också är kända artister om än inom två olika genrer, jag tänker på Ralf Edström och Nils Landgren.

Nu har jag nyss nämnt trombonisten Nils Landgren. Tidigare har jag skrivit om bland annat Monica Zetterlund och Miles Davis. Nu är det kanske på sin plats med en varning: Jazz är farlig...? Åtminstone om man ska tro boken Jazzen anfaller från 1946.
Särskilt farlig är den kanske för att den föder lusten till dans och dess värsta form är enligt boken det som kallas Jitterbug, men som också är känt som Lindy hop.
Nu skulle man kunna läsa den här boken som bara en tokig och töntig skrift som försöker misskreditera jazzmusiken, men den är istället oerhört rasistisk och blir man sen medveten om att bokens författare Erik Walles var en av landets ledande nazister under mellan- och efterkrigstiden, så blir ju inte den rasistiska grundtonen så oväntad. Walles - som för övrigt påstås vara är en latiniserad form av Dalarna - härstammade från Malung.

Själv blir jag som - inte klarar ett enda danssteg - oerhört fascinerad av de som sysslar med Lindy hop. Varje sommar träffas dess utövare från hela världen i den lilla gruvorten Herräng, i Roslagen, http://www.herrang.com/ för att bland annat slänga varandra runt väggar, tak och golv i Herrängs folkets hus, här ett klipp från 2007:

söndag 2 augusti 2009

Från Torslanda till Skövde och Vintrosa

Jag har ju redan berättat att stålverken i Bångbro och Hällefors kom att ägas av göteborgsfirman SKF. Ganska mycket har ju snurrat runt det företaget och dess produkter. Ett av deras registrerade varunamn kunde på latin uttalas "Volvo" (= jag rullar). Detta namn fick Assar Gabrielsson överta då han 1915 grundade Volvo AB. Från 1927 började produktionen av person- och lastbilar. Enligt Nordisk Familjebok från 1946, hade företaget 200 anställda, men sen hände det någonting...

PV 444 som hade premiärvisats redan under andra världskriget sattes i serieproduktion. Den första fyran byttes mot en femma och slog produktionsrekord. Den gamla kutryggen som ju faktisk såg ut som en trettiotalare fick ett yngre syskon, alla tiders allra snyggaste bil, Amazonen. Dess motorhuv är sett ovanifrån formad som två särade kvinnoben och längst fram ett cellulosalackat venusberg. Min första kärlek var benvit och rullade av bandet i Torslanda 1965 men den var dessvärre inte min. Min första ägandes Volvo var istället en 142 från 1972 med en 110-hästars B-20 (alltså dubbla SU och en massa annat lull-lull - som jag inte minns). Färgen kommer jag dock ihåg: "Volvo solgul 107". Efter en krock - min enda faktiskt - tog jag bort stötfångaren och bytte till en äldre grill: customisering?

Ödets nyck gjorde att min nästa Volvo hade nästan samma färg: en 245 från 1982 (d v s enligt polisens kodade radiospråk en s k "haschraket").

Frågan är om alla dessa "haschraketer" någonsin hade kunnat tillverkas om det inte vore för den geniala ingenjören Gustaf Larson född i Vintrosa den 8 juli 1887.

Efterföljarna till Gustafs storverk är B 18 - en motor som kommer att gå så länge ventilerna får rätt mängd av bly och alltmedans fyrlingsystrarna Cylinder matas med förgasad bensin och resten av skövdeblockets rörliga delar förses med gängse glidmedel.

Precis som Gustaf Larson växte Carl-Jan Granqvist upp i Vintrosa och utan Carl-Jan har jag svårt att tro att kommunen Hällefors och näst största orten i den kommunen, Grythyttan, skulle ha funnits på kartan idag?

lördag 1 augusti 2009

Från Chicago till Hällefors


I mars och april för femtio år sedan, alltså 1959, spelades den kanske allra bästa jazzskivan genom tiderna in. Vid pianot satt Bill Evans och tillbad tangenterna, bakom saxofonen lurade John Coltrane och själva trumpetandet ordnade Miles Davis. Skivan heter Kind of Blue. Här en annan inspelning av skivans inledningsspår, So What:

Pojkarna i Bångbro - under Monica Zetterlunds sommarlov där - hade förmodligen ett mer vårdat språk än Miles Davis hade en gång i Chicago, då han på Monicas oskyldiga fråga: "What do you want?" svarade henne: "I want to fuck you, babe!".

Däremot kan man misstänka att bångbrograbbarna först var skeptiska mot henne som "utböling" (som vi i Bergslagen, brukar kalla människor från främmande trakter) innan de begrep att hon också kom från en bruksort - om än värmländsk dito - och därefter kom att betrakta henne som en jämlike.

Några mil västerut från Bångbro räknat, i Hällefors, där för övrigt stålverket också kom att ägas av SKF, spelade Gunde Johansson i februari 1963 in sina tolkningar av Dan Anderssons dikter (skivnummer: BLE 14 267). Baksidestexten skrevs av Dan Anderssons gamla vän och biograf, anarkisten Waldemar Bernhard, där han avslutar med följande citat ur Dan Anderssons Omkring tiggarn från Luossa: "Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda led jag för min oro, otro och min heta kärleks skull".